I en röd liten stuga ner vid sjön …

Sommarstuga2001ny

Annons i GP 1981: Sommarstuga köpes inom tio mil från Göteborg. Hur gick det? 20 år senare går signalerna fram hos Kerstin och Jan Åke Andreasson. Som hittat sin röda stuga. Utan el och vatten. Visserligen tolv mil från stan. Men med sjön inpå knuten. 

av Henrik Strömberg

Det ryker ur skorstenen, vedspisen i köket har värmt kaffevattnet. Flugorna surrar. Det skvalpar lite när kopparna fylls. Annars är det tyst utanför stugan på 30 kvadratmeter vid Kalv i södra Västergötland. Inga bilar, inga flygplan, inga tåg. Inga människor. Förutom Kerstin och Jan Åke Andreasson. Den stillheten är oemotståndlig för paret, får dem att åka ut hit sammanlagt en månad om året och leva utan dusch för att i stället kånka vatten i dunkar och tvätta sig i en sjö som vissa regntunga dagar kan vara allt annat än inbjudande. Men här får de ro.

– Här ute sätter vi inte väckarklockan, men vi vaknar rätt tidigt ändå, säger Kerstin när hon sammanfattar en vanlig dag. Då blir det till att gå ut till utedasset. Sedan sätter jag på te och vi tar en smörgås.

– Och sen gör vi ingenting, säger Jan Åke.

Är det fint väder sitter de vid utebordet och flyttar i kapp med solen, greppar en kall öl framåt lunch och går ner till sjön. När det mörknar tänder de lamporna i stugan, drivna av två Volvobatterier som laddas upp av solceller på taket och som Jan Åke kopplat ihop. I svagspänningsljuset löser sedan Kerstin korsord medan Jan Åke kastar sig över någon teknisk beskrivning, kanske över Blaupunkts bilradio från 1939. På tyska. Komplett med kopplingsschema. Eller också lyssnar de på den gamla Hornyphonradion från 1938, som oftast rattas in på schweiziska frekvenser eftersom Jan Åke är lika förtjust i böhmisk blåsmusik som han är i tekniska prylar.

Hans intressen gör att de inte bosätter sig på torpet för en månad i stöten, utan åker dit under kortare perioder flera gånger i stället.

– Jag måste hem till mina hobbyer annars blir jag tokig. Nummer ett är veteranbilar. Sedan är det gamla kameror och radioapparater som jag hittar på loppmarknader och som ska göras i ordning.

I en låda har de bevarat kalendrar för varje år sedan 1981 då de första gången flyttade ut till torpet, veckan efter midsommar. Ett kryss markerar övernattning, ibland står det någon kommentar. Som 1998: ”Regn alla dagar utom fem. Ej bad.” Eller 27 juni 1999: ”Klippte gräset för första gången.”

1981 var året då svensken – och i hög grad också tysken – ville tillbringa semestern i en stuga. En rubrik dagen efter Andreassons annons löd ”Det ska vara en stuga i år” och konstaterade att bokningarna och utbudet i Bohuslän var större än någonsin.

Men Kerstin och Jan Åke har aldrig kunnat tänka sig att vara i klorna på någon som vill inkassera hyran. De ville ha något eget. De hade sålt sitt första sommarhus, som låg alltför långt från badet och kostade för mycket att underhålla, och lagt vinsten under madrassen i väntan på något som kunde ge barnen luftombyte utan att kosta skjortan. Priset, drygt 40 000 kronor, ett gediget bygge och närheten till sjön avgjorde.

– Ni är inte kloka, att ge så mycket, sa bonden. Men om man räknar ihop vad det skulle kosta att bygga nytt på den tiden så skulle inte 100 000 ha räckt, säger Jan Åke.

– De som sålde hade vissa förbehåll också, säger Kerstin.

– Det skulle inte vara tyskar, fortsätter Jan Åke. Här hade varit flera tyskar och tittat, men nej de skulle inte få köpa. Men nu vimlar det av tyskar här på sommaren. Av tio bilar man möter på vägarna är säkert åtta tyska.

Kerstin bläddrar i fotoalbumet med bilder från de första åren. Då var det inte stillheten som härskade. Inte med Hans, Kristina, och Ingrid, som då var nio, elva och fjorton, i huset. Trångt, visst, men det var fina somrar och de var ute mest hela tiden. Barnen ordnade poängpromenader eller kajkade efter den fina träekan, som följde med huset, medan Jan Åke rodde för all vass i Västergötland. Det var en tid av yatzy och det listiga knepet att få barnen att springa mot klockan för att hämta diskvatten vid sjön, en tid med badminton på kvällarna och fladdermöss som dök efter fjäderbollarna, en tid med alfapet och tält och kompisar som hängde med. Kerstin minns inte exakt, men hon tror att de som mest var sju-åtta stycken där ute.

– 1982 åkte vi till och med ut över sportlovet. Jan Åke hade åkt ut före oss och eldat innan vi andra kom. Men sedan fick pojken feber första natten och jag var lite sjåpig så vi åkte hem, berättar Kerstin och visar statistiken över februari.

”Minus 7 ute, plus 28 inne i köket”, står det och följs av nästa morgons mätning: ”Plus 5 inne.”

Nu har barnen blivit stora och bildat egna familjer, de lånar stugan någon gång ibland. På 20 år hinner mycket förändras. Men Kerstin och Jan Åke är mest som de alltid har varit. Det vill säga, de har inget behov av omvälvningar.

När Kerstin var en 16-årig Malmötös träffade hon Jan Åke och sedan dess har de hängt ihop. De har bott i Göteborg sedan 1964. I november 1972 flyttade de in i permanentbostaden på Hisingen. Där har de hållit sig sedan dess. Samma telefonnummer, samma adress. Och ett hus som är sig likt.

– Det kom till och med en dag ett diplom från stadsarkitekten för att vi inte förändrat huset och låtit eternitplattorna sitta kvar, berättar Kerstin.

 

 

Fördelar och nackdelar

  • Kerstin Andreasson ger efter kort betänketid två argument för att skaffa stuga: Tidsfördriv. ”Man får ett bra fritidsintresse.” Ombyte. ”Man kommer nära naturen, får lite omväxling och samtidigt en fast punkt att komma till.”
  • Kerstin Andreasson ger efter en längre betänketid två argument för att inte skaffa stuga: Merarbete. ”Vi har så lättskött stuga – men den måste underhållas.” Mindre flexibilitet. ”Det kan bli att man känner att man måste åka dit. Jag känner inte så, men om det ligger isolerat är det risk att barn mellan 12 och 16 tycker att det inte är så spännande att åka dit.”

 

 

Dessutom

  • Sedan 1981 har Andreassons haft tre inbrott i sommarstugan. ”Första gången var i början på 90-talet. Före det sa vi alltid att ingen skulle hitta hit. Efter tredje gången tyckte jag att det var lite obehagligt ett tag, lyssnade spänt om det kom en bil. Men nu tänker jag inte på det. Dessutom har vi mobiltelefon nu”, berättar Kerstin. ”Sista gången tog de allting, till och med möblerna. Så nu tar vi inte hit något värdefullt.”
  • Jan Åke Andreasson har en Adler från 1939, en tysk veteranbil som han själv sytt klädseln till med hjälp av trampsymaskinen i sommarstugan.
  • Tomas von Brömssen har försökt gasa ihjäl sig med en motorgräsklippare i Kerstins och Jan Åkes garage i deras permanentbostad i Göteborg. Ja, alltså i en scen i filmen En på miljonen som spelades in på Hisingen. I samma film är Kerstin statist i bröllopsscenen.

 

Publicerad i Göteborgs-Posten, under vinjetten Sommar,  2001-07-04

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *