AV HENRIK STRÖMBERG
Den röda väckarklockan ringer alldeles för tidigt i dag igen. Elektroniska pip ljuder i 50 kvadratmeter konstnärslägenhet. Han köpte klockan för att hindra den automatiska reflexen att trycka på knappen och slumra tio minuter till, bara tio minuter till. Den här har ingen sådan funktion. Visarna visar kvart över åtta.
Andreas Roth hatar morgnar men när han väl tvingat sig upp blir han extremt vaken. Dygnet har sina årstider, olika rytm. Tidigt tänker han bäst, frampå eftermiddagen går det fysiska arbetet bättre.
Han lägger sig ner på golvet och kör igenom morgonpasset. Armhävningar, situps och några tag med hantlarna. Det är ett effektivt sätt att komma igång, lika mycket mentalt som kroppsligt.
Det är sista dagen på utställningen Real Silly Maybe the Silliest i Malmö. I morgon ska han åka ner och hämta sitt bidrag, en skjorta gjord av cigarrettpapper. Idén fick han efter att ha läst Hjalmar Bergmans drama Swedenhielms. Ett citat utmärkte sig: ”Mäns heder är den rena vita skjorta som skall hållas ofläckad och beredd för sista sömnen.” Det är något i det som provocerar honom, bilden av mannen, att han alltid ska vara något, göra bra och viktiga saker, att han ska vara hedervärd.
Andreas Roth ville utmana den bilden, göra en skjorta som är tunn, lätt att fläcka ner, extremt flyktig i karaktären. En skjorta som visar verkligheten som han ser den. En dag satt han och klistrade ihop cigarettpapper. De växte till ett tyg, där hade han materialet han sökte. Mönstret hittade han på Gårda Textil. Det gick åt minst 1 200 papper och han förbannade sig själv flera gånger under processen att han alltid ska göra det så svårt för sig. Precis som han ibland kan tycka att han tar för enkla genvägar och missar målet. Skjortan finns på foto i pärmen han har för att visa vem han är, för att marknadsföra sig själv hos gallerister.
Han borstar tänderna, spottar i vasken, går igenom den långa hallen in till köket. Kokar kaffe och havregrynsgröt på gasspisen, brer en macka, tittar ut och konstaterar att det är dimma. Han är ensam.
Läsa, tänka, skissa. Varför gör han jobbet, vad vill han förmedla, hur ska det uppfattas, är han tillräckligt tydlig, har han missat något? I säng och sen igång igen nästa dag. Med samma tankar. Till slut känner han att han måste bryta, ut ur buren och träffa folk, ta en öl.
Men i kväll ska han träffa kompisen och konstnären Tomas Oldrell för ett projekt de har ihop. Han gillar det sociala i att jobba så, att bryta isoleringen, bolla idéer, utbyta tankar. I slutet av mars ska de vara klara med sitt verk till Update i Köpenhamn, en utställning som visar vitt skilda uttrycksformer i en gammal industrilokal. Rave och målningar, performance och skulpturer. Andreas och Tomas ska göra ett slags kapsel, inspirerad av filmen 2001 – en rymdsaga. De vill göra den förförisk, locka människor att ta med sig lusten och energin utifrån in till detta ljudisolerade rum i rummet. Kanske två som det tänt till mellan under dansen går in i kapseln för att älska med varandra. Eller någon som bara vill vara ensam. Där inne ska det vara ljust, mjuka vadderade väggar, en säng.
Vid sidan om kapseln jobbar han med att utveckla idén med skjortan för en annan utställning i Köpenhamn, Artgenda 96, där han ska representera Göteborg som konstnär. Byxor, en kostym kanske. Det är inte klart.
Han sväljer en klunk kaffe, tänder första cigarretten.
Stämmer det att krut eller nitroglycerin är blandat med cigarrettpapper för att ciggen inte ska slockna när den vilar i askfatet? Tankarna far. Hur ska han och Tomas bäst förmedla den dubbeltydiga känslan av isolering och räddning, kanske han kan hitta böcker om sovrumsinredning på UB, vad ska han skriva i brevet till det finska pappersbruket som gör cigarrettpapper?
På köksbordet ligger några böcker, en om masochism, Venus in Furs av Leopold von Sacher och en om vad som räknas som skönhet i dag, The Invisible Dragon av Dave Hickey. Ett kort från UB berättar att boken han beställt har kommit in, Beyond the Pleasure Principle av Sigmund Freud som Venus in Furs refererar till på flera ställen.
En ny trådända i nystanet. Han utvecklar och utforskar sitt konstnärskap genom att läsa och fundera, ta del av filosofers tankar för att förstå det han vill visa, vad som händer inombords eller mellan honom och andra människor. För några år sedan, medan han gick på Valand, la han ner mer tid på att titta på andras konst och på att göra egna saker hela tiden. Ateljén var hans andra hem. Nu är skolan slut sedan ett och ett halvt år och ronderna på gallerier har övergått till promenader i hjärnvindlingar via läsning och eftertanke. Han har sålt få verk. De pengar konsten genererar kommer nästan uteslutande från fonder och stipendier, överlever gör han genom att jobba halvtid på kulturnämnden.
Han sätter kaffekoppen på diskbänken, går över gammalt furugolv ut i hallen igen, in i vardagsrummet och sätter på P J Harveys To Bring You My Love. Tung bas vibrerar i lägenheten. Musiken gör honom lugn, får honom i rätt stämning, ofta låter han samma skiva gå om och om igen, vaggas in i ett känsloläge och hålls kvar av upprepningen. Men när han läser måste det vara knäpptyst.
Han går in i arbetsrummet. Där finns redskapen. Penslar, pennor och linjaler, ett vinklat bord, datorn, telefonen. En stor del av sin tid ägnar han åt att ringa till företag, försöker hitta sponsorer, som pappersbruket i Finland. Kanske kan de ställa upp med cigarettpapper till konstverket han ska göra till Artgenda. Han fick numret efter ett samtal med House of Blends, men han väntar med att ringa. Första kontakten vill han alltid ta skriftligt.
Snart ska han flytta in i en ateljé, för även om han trivs med att ha allt hemma så finns nackdelar, som att dra sig för att använda gips eftersom det blir stökigt. Inspirationen är som vackert väder, han förväntar sig inte att den ska finnas där, det är bara till att sätta igång, när den väl kommer måste han ha pennan på papperet.
Han börjar skissa på kapselns utformning. Den ska vara rätt stor, som ett halvstort tält. Och så måste den vara fin, uppmana människor att gå in. Tankarna blir linjer och färger. Dimman är borta. Han kommer inte längre med kapseln just nu. Stänger av stereon. Går ut.
Café Vallgatan är en total kontrast till lägenheten på Erik Dahlbergsgatan. Ett myller av människor. Främmande ansikten. Bekanta. Han vilar i röran. Tar en kopp kaffe. Äter en ostmacka. Njuter av känslan att vara ensam men ändå mitt i ett socialt sammanhang.
Delvis av samma anledning går han till biblioteket. Hela dagarna lever han med konsten, även när han träffar kompisar. Det eviga samtalsämnet. Ibland kan det kännas klaustrofobiskt, möten med människor som gör något helt annat blir reningsbad. Också biblioteket bryter inskränktheten, hyllmeter efter hyllmeter med mänsklig erfarenhet, nya infallsvinklar. Han älskar att botanisera i miljön, fascineras av möjligheterna den erbjuder, en port till det okända, ett steg in och världen kan ändra sig.
Som hans väg in i konstnärsrollen, ett snedsteg och han var där. Han var nitton år och hade utbildat sig till finmekaniker. Med entusiasm född av punken gjorde han och en kompis fanzines. Efter att ha sett en annons om en grafisk ettårig skola, sökte de dit. Grafik, tänkte de, då kan vi bli bättre på att göra tidning, kanske trycka fanzines där. Men det var ingen grafikerutbildning. Det var en konstskola. Trots det fortsatte de och Andreas upptäckte att han gillade det. Sen gick det av bara farten. Men det var inte förrän några år senare, när han gick andra året på Hovedskous, som han visste att han ville bli konstnär.
Han har ofta undrat över vad det är han gett sig in i, och gör det fortfarande. Självkritiken finns alltid, kraven att vara bra. Och tvivlet, om det han gör kan vara intressant för någon annan. Andras erkännande kommer som en bekräftelse på att han inte är fel ute, när människor berömmer vad han gjort eller associerar på ett sätt han själv inte tänkt på. Och privilegiet att kunna skapa sin vardag, att göra saker som han själv bestämmer över, gör att han inte kan tänka sig något annat. Han kan vara osäker på mycket, men han är klar över att det han gör är konst, även om andra vid första anblicken inte uppfattar det så.
Gaslågan flammar till. Andreas häller i en burk krossade tomater i stekpannan. Inget fett ännu enligt receptet han lärde sig i Italien. När vätskan ångat bort blandar han i en ordentligt rågad matsked basilika, mycket olivolja, salt och peppar. Vitlöken hoppar han över, basilikan räcker. Fönstret immar när han häller över spaghettin i durkslaget. Tänderna tuggar pastan, tankarna går åter till kapseln.
Mätt går han in i vardagsrummet, gitarren lockar lutad mot väggen. Han plockar upp den, sätter sig i soffan och testar några låtidéer. Han känner sig avslappnad. Men gitarren stjäl tid, plektrumet trillar ner i ljudhålet, som en signal att det är dags att sluta. Han ställer tillbaka den, funderar över formuleringarna i brevet till pappersbruket medan han går in till arbetsrummet. Knäpper på datorn.
Arvo Pärts musik fyller lägenheten. En välfylld askkopp på bordet. Andreas Roth tänder en cigg till. Han tänker på materialen till kapseln som han och Tomas Oldrell diskuterat tidigare under kvällen, kanske det blir bra att använda glasfiber så att den får en fin yta, eller kanske ändå plywood blir bäst. Men han vill ännu inte släppa sin idé om att ringa företaget som gör glasfiberigloor för kabelarbeten.
Han fimpar, tar upp väckarklockan. Halv ett. Knäpper knappen från off till on.
Namn: Andreas Roth.
Ålder: 30.
Yrke: Konstnär.
Röker: Sådär ett paket om dagen.
Utbildning: Tvåårig finmekanisk utbildning, ett år grafikskola, ett år på KV, två år på Hovedskous, fem år på Valand.
Inkomst: 7200 varje månad från halvtidsjobbet på kulturnämnden, från och till stipendiepengar. Ekonomiskt är det en katastrof ibland.
Intressen: Mycket. Konst, musik, arkitektur, litteratur, etcetera.
Flickvän: Nej.
Kör: Har körkort, men ingen bil.
Lyssnar på: Allt möjligt – P J Harvey, Smashing Pumpkins, ambient, klassiskt som till exempel Schönberg.
Läser: Venus in Furs, The Invisible Dragon.
Tittar på TV: Sällan.
Ser på bio: Ofta. Senast såg jag Smoke, som var mycket bra och De misstänkta. Är med i filmklubben Cinemateket.
Fyra skäl att inte bli konstnär: -Det är ensamt. -Ekonomiskt begränsat. -Man kan känna sig utanför. -Man blir ansedd som en parasit av samhället.
Fyra skäl att bli konstnär: -Det är självutvecklande. -Bra för fantasin. -Det öppnar dörrar, ger en möjlighet att röra sig i många olika sammanhang. -Man träffar mycket människor.
Publicerad i Göteborgs-Postens fredagsbilaga Aveny, 1996-01-12